Cochin, Indien

Så nu är jag verkligen på plats i Indien, på plats i chicken tandoori´s hemland. Landet där man skakar på huvudet under en konversation. Landet där man äter med högerhand då vänsterhanden är till för toalettbesök. Landet där organisation är lika med noll men vänlighet står högt.
Befinner mig i Cochin, en stad på västkusten. En något mindre stad med enbart 3 miljoner invånare. Och det är inte mycket i förhållande till hur många som bor i Indien som jag skrev i mitt förra inlägg. Vårt hotell, Casino Hotel ( och nej, det finns inget Casino här, var namnet är taget ifrån har jag ingen aning om) och hamnen där båtarna kommer att lägga till är belägrat på en ö som heter Willingdon Island. Ön är en militärbas och är mer eller mindre förbjudet att ta foton här. Vakter med stora automatvapen finner man överallt. Och de säger till när de ser att man tar foton och då är argumentation långt borta.
Vi kom hit i fredags kväll, kl 23.40 stapplade vi in i hotellobbyn. Därpå, efter att återförenats med Joanna, Tomas och Josefin som rest runt under vår semester, följde ett möte om hur och vad som skulle ske under de närmaste dagarna. Efter det blev det bums i säng, trött som få.
Lördagen bjöd på utbildning med de nya lokala och även en introduktion om hur den lokala marknaden ser ut. Var en ok dag, skönt att få lite tid att smälta in nytt ställe innan portarna skulle öppnas. De lokala verkar trevliga, men kunskapen bland dem var verkligen inte på topp. Jonas i teamet berättade att när vi gick igenom lastbilen så frågade en av tjejerna om det var en buss eller lastbil. Så ska bli spännande att se hur det här kommer att gå.
På söndagen, 1a advent som det firades hemma, var tanken först att vi skulle öppnat upp paviljongen, då Ericsson 4 redan var på väg in. Men bara någon timma innan portarna skulle öppnas så var det nya bud, nu var det bara media som skulle komma. Ok tänkte vi, då kommer det väl en eller annan journalist. Men ack så fel vi hade, vi glömde bort denna lilla detalj att vi befinner oss i I n d i e n. Så runt 400 journalister, strömmade in på precis samma gång i vår paviljong, just i samma stund som elkablarna till AC´n sprakade till och spelade oss ett mindre kul spratt. Så där stod vi, i en paviljong, fyllt av journalister i en hetta runt 30 grader med en luftfuktighet som heter duga utan AC. Hur vi såg ut tänker jag inte ens beskriva. Det kändes som om vi stod i en bastu och höll genomgång.
Efter journalisterna hade gått och AC´n slagit på igen så stängde vi ner Race Village runt 17.00, detta för att området fortfarande såg och var en arbetsplats vilket inte är säkert. Och då insåg de även att Race Village kommer aldrig att bli klart till morgondagen. Så då innebar det att vi alla blev lediga.
Idag, måndag, så har jag haft en riktig skön dag. Gick upp med tuppen, tränade på vårt gym (trenden håller i sig än så länge, andra besöket så håll tummarna), åt frukost och sen la mig och läste en bok. Kl 11.00, sharp, var det dags för vårt teambuildning möte som vi har på måndagar för att göra lite saker ihop med gruppen. Är tävlingar som innebär att den som vinner ansvarar för att ha tävling nästa gång. Så idag var det Jonas och Christians tur att hitta på uppdrag åt oss då de vann vår tävling förra gången med charader, musiktävlingar och smått och gott. Dagens uppdrag bestod av att fota olika föremål, levande som döda ting inom en timme. Den som hade lyckats med flest vann uppdraget. Jag och Joanna var i samma lag och vi kom på god andraplats (måste det tilläggas att det bara var två lag?). Men oj vad vi ansträngde oss för att vinna, vi till och med försökte fuska med upptäcktes. Jaja, you can´t win them all can you?
Efter teambuildingen så blev det pool liv för hela slanten minsann. Inte många rörelser eller utsvävningar, var väl när jag låg med boken i hand och skulle byta blad som kunde sett som en kraftansträngning.
Nu sitter jag på rummet med laptopen i högsta hugg. Några av de andra skulle ta sig iväg för lite mat, men känner mig som Ferdinand nu, sitter bättre här..

Tills dess, au revoír!