New Delhi..

Just i denna skrivande stund så sitter jag i en vänthall i New Delhi. Väntan på att få komma in i den vänthall som flyget avgår ifrån. Här är det nämligen så att man inte får tillträde till flygplatsen förrän 2 timmar innan avgång, detta för att det bor så galet mycket indier i detta land och om de alla som skulle resa inrikes, vilket vi nu ska, väntade på flygplatsen flera timmar innan avgång så skulle flygplatsen få byggas ut. Det är i alla fall min tes.

Nya tjejen Katrin, Jonas & Christian

Flygplats Dehli
Hur som, så väntar jag nu på att klockan skall ticka på som aldrig förr och min väntetid på 11 timmar i Indien ska svepa förbi. Hälften av tiden är dock redan förbi, vi sover i shift här i teamet och just nu är det jag som sitter vakt och kollar så ingen blir av med våra kära resväskor, som faktiskt är vårt lilla hem.
Indien är galet, kul, spännande och fascinerande. Allt detta har jag kommit fram till på mina 7 timmar här. Och oorganiserat, till tusen! Att ta sig från landningsbanan till där jag sitter nu, och då har vi tullar, passkontroller, byte av terminaler, köer för att åka med buss och köer till köer tog oss dryga 3 timmar. Allt är liksom som det är första-dagen-på-jobbet-känslan, för alla. Hrm, och då förstår jag att det tar tid.
Vi var ju hungriga som vargar när vi hade landat och tog oss till ett litet ställe vid flygplatsen som skulle kunna erbjuda oss krubb i kistan. Blev en härligt blek ostmacka med en sliskig kall kaffe (bad om en coke with no ice, och det fick han uppenbarligen till en kall kaffe, men låt gå). Var hungrig och sugen på något annat men va fasen, är ju i Indien nu och det här såg ut som ett riktigt hak så vågade inte äventyra min mage redan så här första dagen. Så en hederlig ostmacka blev det för alla. Spännande att observera var också personalen, alla gick runt och städade på samma plats. Såg mer eller mindre alla i personalen skura samma del av golvet, om och om igen.. undrade om det va något det Indiska ögat såg som inte jag såg? Eller så måste de se till att alla 1.2 miljarder människor som bor här bara har ett jobb helt enkelt! Vem vet? Det är sånt som jag funderar på efter att ha sovit dryga 1.5 timmar på mer än ett dygn. Njuter av macka o kaffe
Toaletterna här är också de klassiska hål-i-golvet-toa. Eller i alla fall här på flygplatsen. Så blev att träna benmusklerna men va lika bra det efter att ha suttit ner under 6 timmars flygresa. Skulle springa på toa nu på vänthallen, närmsta toa va över vägen. Shit, att korsa en väg här är ju rena rama skräcken men fanns ju inte så mycket val. Väl där inne bjöd badrummet som sagt på ovanstående typ av toalett. När jag skulle gå ut satt en liten man som ville ha 2 rupees , Indiska valutan, av mig men hade enbart en 500 sedel.. så va sådär populär när han viftade iväg mig med "just go, you go" och såg mer eller mindre knäckt ut.
Angående de terrordåd som vart mot Bombay så verkar det inte beröra Cochin där vi skall vara eller i New Delhi som vi befinner oss just nu i. Så ska som sagt inte påverka oss. Sover i omgångar, jag är vakt
Vad jag nu har att förvänta mig efter vi kommer fram ikväll runt 22.00 är att få en liten snabb briefing om vad som händer imorgon, vilka team som vi kommer att vara uppdelade i osv. För imorgon kör vi igen, VO 70 båtarna har legat på bättre än väntat så kommer in redan imorgon och därför börjar vi jobba direkt och ska stå redo. Så några timmars sömn i natt och sen är det jobb för hela slanten. Ska bli oerhört spännande att se hur Race Village, som byn som byggs upp för detta spektakel kallas för, ser ut. Vad jag förstod när jag var i Kapstaden var att inget var mer eller mindre klart. Och att man kunde likna det med en soptipp. Så håller mina förväntningar väldigt låga och när jag ser vad jag sett under mina 7 timmar, så hålls de ännu lägre.
Nu ska jag försöka ta mig iväg och ta en bit mat, kanske blir det en ostmacka med en cola till?

o så här ser det där jag sitter i detta nu

Nya tag..

Så nu sitter jag här bland tvätt, resväska, kom-ihåg-att-göra-lappar och lite damm. Men imorgon är det dags att bege sig mot Indien efter att ha varit hemma under 10 dagar. Har vart oerhört skönt att få komma hem, träffa vänner och familj och få lite ny energi. Har blivit sovmornar, dock inte alltför många och en hel del fika! Och passade på att klippa mig och få bort skatan som satt sig i håret.

Min frisör och vän Ludde

Jessica kör storkok o posar

Rebecka & Karin

Efterlängtade Noel som

tyckte om sin nya ryggsäck

För er som skulle ha råkat missa så kom jag hem förra måndagen och kvällen bjöd på hemmavistelse. Har vart iväg på Asia spa i Varberg med Magnus, träffat min familj och efterlängtade Noel och umgåtts med underbara vänner. Och naturligtvis ätit svensk mat, såsom ugnstekt falukorv med potatismos. Julbröd med ost och julmust till har vart en favorit under de dagarna. Resonerar såsom att lika bra att äta upp sig nu, Indien kommer väl ändå att vara rena provet för magen så vem vet hur många kilon man blir av med där? :-)

Har efter lite klagomål från olika håll (o tar på mig det med största allvar, Robert känn dig träffad) om att min blogg inte hålls uppdaterad. Vadå förstår inte alls? Men när min kompis Robert i telefon pikade mig nyligen om att han trodde att jag va kvar i Kapstaden så insåg jag att måttet va rågat, nu ska det bloggas som aldrig förr! Mitt nya löfte till mig själv. Lovar att skriva oftare med fler bilder!

Har fått en del frågor under tiden som jag vart hemma om vad jag egentligen gör när jag är borta? Säljer jag inte bra med bilar eftersom Volvo PV ser ut som det gör nu? Så tänkte berätta lite om vad jag egentligen gör på plats.
Jag jobbar tillsammans med 7 andra Produkt Specialister som reser runt dit båtarna far. På varje anhalt så tillsluter det 4 lokala Produkt Specialister som kan marknaden och kulturen i det land vi besöker. Tillsammans så arbetar vi med att marknadsföra Volvos alla produkter, allt från Volvo AB´s till Volvo Cars. Det är också till oss som alla som intresserar sig för racet kommer till. Paviljongen är två våningar, nedersta är publikt och alla är välkomna. Det är även på nedervåningen som utställningen är, allt från delar av motorer, simulatorer, front av lastbil till bilar. På ovanvåningen är det enbart för inbjudna gäster, dvs kunder, möten och mindre föreläsningar. På ovanvåningen finner man även Volvos Cateringfirma Rosers som gör all mat till större och mindre event.

Utanför paviljongen så finns även ett trädäck där bilar, grävmaskiner, bussar och lastbilar står representerade. Både i paviljongen och utanför på trädäcket så demonstrerar vi produkterna och det är både högt och lågt. Allt från någon som knappt har hört talas om Volvo till någon som idag kör en XC90 och vill ha mer information om att uppgradera sig till XC60. Utöver detta så har vi hand om guidade turer, allt från skolbarn till journalister. Så jobbet innebär att egentligen förmedla Volvos produkter till allmänheten och därefter anpassa sig till besökarens nivå, vilket gör att jobbet blir väldigt varierande.

Hoppas att det gav en liten bild i alla fall om hur mitt jobb ser ut och en dag på paviljongen ser ut.

Nu ska jag ta tag i min packning som står och väntar på mig, men denna gång ska väskan bantas som aldrig förr! Får se om jag lyckas att hålla det..

Tänkte bara även säga att jag blirglad av alla som jag hört läser min blogg, nu känner jag lite mer press (på ett positivt sätt) och lovar att uppdatera. Men glöm inte att gärna någon gång då och då skriva en kommentar eller två, alltid kul att få!

Må fint så hör uppdaterar jag från galna Indien!

En ledig dag..

Idag har jag spenderat min lediga dag tillsammans med några från Boost Africa Foundation som arbetar med välgörenhet i fattiga områden. Det var jag, en tjej från Sverige, Anne som jag skrivit om tidigare, Elisabeth som bor i kåkstäderna men är med och jobbar för att kunna tolka och översätta samt Mr Piri som har flytt från Zimbabwe. Mr Piri bor hos hon som startade organisationen men hon kunde tyvärr inte vara med då hon bröt fingret i dörren på bilen precis när jag kom, så fick köra henne till sjukhuset istället. Aj aj. Kåkstaden som vi åkte till hette Dunoon och har funnits i drygt 9 år. Det lustiga med dessa kåkstäder, såsom många andra länder är att de ligger oerhört nära områden där det finns pengar och kontorsbyggnader eftersom där finns det också förhoppningsvis mer arbetsmöjligheter.

När vi kom in i kåkstaden så var min första känsla att här är man inte trygg, håll allting hårt om mig och ha ögon i nacken. För det var verkligen många blickar från de omkring mig. Men de som jag åkte med har träffat många av de här människorna innan och de vet vilka de är och varför de är där. Men när man ser att den skeptiska blicken är borta så möts man istället med ett stort leende.

Det första stoppet blev ett restaurangbesök som var välbesökt. Restaurangen bestod av ett plåtskjul som kanske var 4* 5 meter stort och entrén gick genom en halvtrasig dörr som knappt gick att stänga. Rummet bestod av fyra bord med tillhörande trasiga stolar och halvtrasig plastduk över. Men bakom disken stod en underbar kvinna som varmt välkomnade mig, efter jag introducerats för henne, som kommit långvägar från Sverige. Hon serverade mig en liten mix av det mesta för att jag skulle få uppleva så mycket som möjligt och en del av maten var god, en del var mindre gott.

Sen efter det begav vi oss ut till familjerna för att dela ut mat och se till att barnen går i skolan som de måste göra för att kunna få ta del av maten. En del familjer arbetar heltid, 45 timmar i veckan och får efter en månad ut ca 800 rand (ca 560 SEK). Men det ska de kunna försörja en hel familj med mat, kläder, skolavgifter, skoluniform samt husrum. Är en svår balans när man besöker dessa områden, de bjuder in och berättar om deras förhållanden och det är svårt att inte stå där och tycka synd om dem men det är inte så som många av de själva upplever. Trots att de lever i en extrem fattigdom och har helt extremt omänskliga livsförhållanden med familjemedlemmar som dött i HIV, själv smittade i HIV eller andra sjukdomar så ser jag en värme hos dem som jag beundrar. Hur kan man orka att leva som de gör ställer jag mig frågan? Men de har ju heller inget annat val och har heller aldrig haft det. Och det är nästan så att man skäms när de frågar och jag berättar om vad jag gör och varför jag befinner mig på Afrikas kontinent. Hur kan de bli så olika för oss människor?

Jag tyckte denna dag var helt fantastisk och förhoppningsvis kan de tankar som satt sig fast hos mig också finnas kvar ett tag till framöver. Det känns som om man får lite perspektiv på saker och ting här i livet. Sitter faktiskt just nu trots allt på min säng på hotellrummet som de städar och bäddar varje dag. Kanske borde jag vara mer tacksam, jämt, för det och att jag har ett ordentligt tak över huvudet..

Snart hemfärd..

Så då är det snart dags att bege sig hem till Sverige för ett stopp på 10 dagar. Kommer hem den 17e och reser igen den 27e. Ska bli skönt att få komma hem igen.

Sedan senast har jag jobbat mestadels, vart på någon middag och ett partaj som Green Dragon, en av racingbåtarna bjöd in till. Riktigt kul faktiskt. Fick reda på dagen efter att vi alla crew (och vi är några stycken) hade dansat sönder baren Mitchells dansgolv.. ojdå! Men då är det ett gott betyg på bra musik.
Sen har det vart som sagt mestadel jobb, bubblat lite i poolen när vi slutat och igår hade vi teambuilding (som vi har en gång i veckan för att hitta på något kul och få lite teamkänsla, vi jobbar ju i skift annars).´Blev lite charader, sångtävling och annat skoj.

Idag har jag jobbat fram tills kl sex, den lugnaste dagen någonsin på paviljongen hittills. Efetr det bar det iväg till Long street där det blev en 3-rätters med vin för 250 rand inkl dricks. Var kul att sig längre bort än Waterfront där vi mestadels hänger med tanke på att vi jobbar där.

Imorgon onsdag är min lediga dag och har en jättespännande sak framför mig. Jag stod nämligen häromdagen i montern och pratade med en tjej som heter Anne som är från Sverige. Det visade sig att jobbar för en välgörenhetsorganisation så efter vi pratat ett tag så tog jag mig faktiskt friheten och fräckheten och frågade om jag kunde få följa med henne på min lediga dag för att se vad dem gör och hur de jobbar. Så vi bytte nummer för hon skulle kolla upp det. Och igår ringdes vi och det var inga problem sa hon, jag fick följa med henne. Så på onsdag, dvs imorgon så ska jag med henne och en kvinna som heter Mary ut till kåkstäderna för att dela ut mat och se så att barnen går i skolorna. Ska bli jätteintressant! Hoppas att jag kan ta med mig kameran dit. Vill gärna fota men vill inte att det ska bli fel. Men ska kolla med Anne om det. Kåkstäderna är för er som inte vet riktigt fattiga områden där det är extremt tuffa förhållanden. Man ska inte ha med sig alls mycket pengar, inga smycken och inga avslöjande kläder om att man är en rik västerlänning. Ska bli oerhört intressant att få chansen att uppleva.

Längre fram i veckan så bjuds det på Prizegiving, en officiell middag med seglarna samt dess sällskap och lite annat VIP folk. Jag och Sebastian har fått möjlighet att jobba där, ska bli riktigt kul! Sen på fredag är det nog mestadels jobb och på lördag då jobbar jag på dagen. Det är även den dag som är sista dagen här i Capetown och den dag som båtarna beger sig till Kochin,Indien. Efter det bjuds det på i sedvanlig ordning på Farewell party med hela race village och dagen därefter blir det flyg till Sverige... Ska bli skönt att få komma hem!

Tills vidare, må fint!
Over and out