En ledig dag..

Idag har jag spenderat min lediga dag tillsammans med några från Boost Africa Foundation som arbetar med välgörenhet i fattiga områden. Det var jag, en tjej från Sverige, Anne som jag skrivit om tidigare, Elisabeth som bor i kåkstäderna men är med och jobbar för att kunna tolka och översätta samt Mr Piri som har flytt från Zimbabwe. Mr Piri bor hos hon som startade organisationen men hon kunde tyvärr inte vara med då hon bröt fingret i dörren på bilen precis när jag kom, så fick köra henne till sjukhuset istället. Aj aj. Kåkstaden som vi åkte till hette Dunoon och har funnits i drygt 9 år. Det lustiga med dessa kåkstäder, såsom många andra länder är att de ligger oerhört nära områden där det finns pengar och kontorsbyggnader eftersom där finns det också förhoppningsvis mer arbetsmöjligheter.

När vi kom in i kåkstaden så var min första känsla att här är man inte trygg, håll allting hårt om mig och ha ögon i nacken. För det var verkligen många blickar från de omkring mig. Men de som jag åkte med har träffat många av de här människorna innan och de vet vilka de är och varför de är där. Men när man ser att den skeptiska blicken är borta så möts man istället med ett stort leende.

Det första stoppet blev ett restaurangbesök som var välbesökt. Restaurangen bestod av ett plåtskjul som kanske var 4* 5 meter stort och entrén gick genom en halvtrasig dörr som knappt gick att stänga. Rummet bestod av fyra bord med tillhörande trasiga stolar och halvtrasig plastduk över. Men bakom disken stod en underbar kvinna som varmt välkomnade mig, efter jag introducerats för henne, som kommit långvägar från Sverige. Hon serverade mig en liten mix av det mesta för att jag skulle få uppleva så mycket som möjligt och en del av maten var god, en del var mindre gott.

Sen efter det begav vi oss ut till familjerna för att dela ut mat och se till att barnen går i skolan som de måste göra för att kunna få ta del av maten. En del familjer arbetar heltid, 45 timmar i veckan och får efter en månad ut ca 800 rand (ca 560 SEK). Men det ska de kunna försörja en hel familj med mat, kläder, skolavgifter, skoluniform samt husrum. Är en svår balans när man besöker dessa områden, de bjuder in och berättar om deras förhållanden och det är svårt att inte stå där och tycka synd om dem men det är inte så som många av de själva upplever. Trots att de lever i en extrem fattigdom och har helt extremt omänskliga livsförhållanden med familjemedlemmar som dött i HIV, själv smittade i HIV eller andra sjukdomar så ser jag en värme hos dem som jag beundrar. Hur kan man orka att leva som de gör ställer jag mig frågan? Men de har ju heller inget annat val och har heller aldrig haft det. Och det är nästan så att man skäms när de frågar och jag berättar om vad jag gör och varför jag befinner mig på Afrikas kontinent. Hur kan de bli så olika för oss människor?

Jag tyckte denna dag var helt fantastisk och förhoppningsvis kan de tankar som satt sig fast hos mig också finnas kvar ett tag till framöver. Det känns som om man får lite perspektiv på saker och ting här i livet. Sitter faktiskt just nu trots allt på min säng på hotellrummet som de städar och bäddar varje dag. Kanske borde jag vara mer tacksam, jämt, för det och att jag har ett ordentligt tak över huvudet..